Nåt jag funderade på över julhelgen -Om pappor

(intro)

Jag har skrivit ett litet projekt om frånvarande pappor. Kanske inte så konstigt det eftersom att jag är ensamstående mamma. Skulle bara vilja tala om att jag inte tror det är något "fel" på alla pappor, finns nog många vettiga här i världen, för vilka "hjärtat slår som det ska", jag kan förvisso se ovanför "min egen bok":)
Ur historiskt perpektiv så ända tills för inte så länge sedan var det mer ovanligt än vanligt med engagerade pappor. Men jag tror, eller vill iaf tro, att det idag är tvärtom. Faderskapet innebär ju i dagens läge att vara en förälder (precis som mamman) . Jag tycker iaf det verkar som att det vanligaste numera är att båda föräldrarna engagerar sig i och vill vara nära sitt/sina barn. Och det tycker jag är en naturlig utveckling iom gemensam strävan (från båda könen) mot jämställdhet. Bra med alla moderna pappor!

Eftersom det här inte varken är någon kort eller lättsam läsning har jag delat upp det lite, i del 1 och del 2.