Kanske för att de på ett sätt ändå är närvarande, rent fysiskt. Föräldrarna är samboende men ändå är det mamman som har "ensam vårdnad" om de gemensamma barnen..
Men vad går dessa pappor i för slags dimma egentligen? Är det en hel livsfilosofi detta att "jag är bara med"?
Är urtypen månne sådana som aldrig behövt växa upp, som vill ha en extramamma åt sig själva och ser barnen som konkurrenter om mammans uppmärksamhet?
Hur tänker de när de prioriterar allt annat före sina barn, när de aldrig ställer upp?
Kan det tillochmed vara så att de har glömt eller aldrig lärt sig om människans biologi och därmed inte förstår sin medverkan till barnen?
Endel verkar iaf vakna vid en separation/skilsmässa. Men måste par separera för att få sådana pappor att ta sig mera tid för sina barn? Att han då först reagerar att "nämen ojdå, jag har visst barn att ta hand om, jag är ju förälder"?
Kan det verkligen behövas en separation för att barn riktigt ska få en pappa (när det blivit delad vårdnad alltså) ???
Och/eller är det den gamla sunk-traditionen att pappans uppgift enbart är att bidra med pengar (och ev.dela ut straff), som spökar här också? Familjeförsörjarfällan.... Den som kanske blommade som mest på 50-talet. Har de inte fattat att numera är huvudsakliga uppgiften för en pappa att vara en del av familjen?!? Att cashindrivningen kan det delas på?
Går en sån pappa och tror sig vara duktig bara för att han är ut och drar in pengar och fysiskt oftast finns på plats hemma när han inte gör det (i betydelsen jäsandes i soffan tittandes på tv, eller kanske sittande spelandes på datorn)? Tror han det är så "oerhört fantastiskt" om han verkligen får tummen ur ässit typ en gång i året och faktiskt gör nåt med sina barn? Hajar såna inte att de är viktiga som föräldrar?
Tror de att värdet av att få känna närhet med sitt barn, med sin familj, verkligen kan mätas i pengar?
Jag är medveten om att det finns krafter i samhället som "uppmuntrar" oengagerade pappor.. Antagningar om att huvudansvaret för barn, speciellt bebisar ska ligga på mamman. Attityder som förminskar karlns uppgift i familjeprojektet till att skvätta lite, dricka pappakonjak och sedan bara gå vidare med sitt liv som om ingenting speciellt hade hänt (går det??) ....Det lär fortfarande finnas arbetsgivare som har svårt med att pappor vill ta ut ledigt för att vara hemma med barn. OTROLIGT.Tydligen är åländska pappor bäst i hela Finland på att ta ut pappaledighet iaf, det är bra, kämpa på!
Något jag också funderat över är mammans eventuella del i detta (föräldraskapet är man ju i regel två om)... Släpps han inte fram som pappa, dvs är han för mjuk att stå upp för sin del i föräldraskapet?
Tänker på detta att likaväl som ideal-spöket "familjeförsörjaren" finns för pappor så spökar nog "perfekta hemmafrun" ibland för kvinnor. Jag tror att man som tjej/kvinna ganska så lätt kan trilla i fällan att åtm försöka bli sån, familjens överhuvud som styr och fixar med allt hemma, att man ser som sitt egenvärde det man gör och iom detta sätter en sån personlig ära i donandet inom hemmets väggar att ingen annan får vara med o dela/bestämma. Att man ser som sin främsta (enda?) livsuppgift att vara "sitt/sina barns förälder och en god fru".
Det har iaf slagit mig att det verkar vara mycket vanligare bland mammor än bland pappor, den här inställningen som endel kör med, den som vilken om man hårddrar det lite kan kallas för "mitt barn är mitt liv"-movet (obs jag tycker inte att precis denna inställning skulle vara ett måste för att va en bra förälder, människor är olika och allt är inte svart eller vitt)... Är pappor mer avslappnade/säkra i sin föräldraroll, och därför flitigare på att ha/behålla ett eget liv med andra intressen vid sidan om familjen*, eller är saken den att det är smått tabu för män att erkänna att deras barn är viktiga (fast de kanske helst skulle vilja skrika ut det), är det antimacho?!? Och med den sistnämnda teorin, med den logiken, skulle det isf vara tufft och manligt att ha känslomässiga hämningar till sitt barn?!? Ehh.. Inte enligt mig iaf.
Jag hoppas och tror iaf att det här med frånvarande pappor är något som försvinner mer och mer, som i framtiden kan räknas som historia; "tänk att det förr fanns pappor som hade så dålig kontakt med sina barn så att de bara var "barnvakt" åt dem nångång!"
Inte minst för att kvinnor idag är mer kräsna med hurdana män de skaffar barn med, en barnslig typ som kan tänkas bli som ett extra barn i familjen kanske inte riktigt ses som ämne för familjefar.
* Lite OT kanske men jag tror det finns en hel del mammor som också vill behålla ett visst mått av frihet, av eget liv, trots valet att skaffa familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar