Blev att fundera på det... Själv kan jag vara både och, det går lite upp och ner. Det finns både socialare och osocialare människor än mig iaf.
Jag vill ha det på en lagom nivå. Är jag helt isolerad eller/och bara omgiven av människor jag har noll gemensamt med känns det inte bra. Jag har ett behov av att va social, men det är bara inte så stort. Jag är nöjd med mitt relativt lilla "nätverk".
Men det kan också gå åt andra hållet, att det börjar bli lite väl mycket med det där att träffa folk(speciellt om det är såna jag inte har så mycket gemensamt med) , jag behöver få vara ifred/ensam ibland. Är väl stundvis lite av en ensamvarg:)
Det ska vara rätt dos liksom.
Numera när jag har barn tillkommer även ibland faktorn att man vill träffa folk, men man har inte orken/tiden/möjligheten. Och nångång händer sig också situationen att man bara inte orkar vara trevlig mot fler än de allra närmast sörjande;)
Håller på läser en småintressant diskussion om detta på FL. Där drar endel det till sin spets, att det skulle vara något fel på folk som inte är jättesociala. Men men, det får dom väl tro om dom vill!:)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar