Mamman med attitydproblem i farten

Blev att fundera på det här med självuppoffring för barnets skull... Hur man håller balansen och inte faller, dvs inte blir självutplånande.

En viss skuldkänsla får mig att stuka egot lite extra. Den gör det svårt att säga "nej, orkar inte just nu". Men egentligen, när jag tänker efter, jag kan göra en skuldavskrivning på 50%.. Det är inte enbart mitt fel att det är trasigt.
Det är en annan som bär resten av skulden, en som det är svårt att veta om bryr sig. Alla andra försöker kompensera, täcka upp, men det fungerar ju inte riktigt så. Trasigheten minskar inte för det, det blir inte mindre konstigt.

Jag undrar om andra mammor som standard också har ett behov av att nångång bli sedda som människor, inte bara mamma - den barnalstrande, eller nåt. Jag skulle väl inte säga att jag är attentionwhore numero uno, men jag blir grinig om jag aldrig unnar mig att träffa folk som uppskattar mig i egenskap av mig själv. Jag är ju mamma, och stolt över det. Men jag är samtidigt mer än så.
Jag tycker det här med separering mamma vs människa kan sprätta. Att endel anser att man som mamma aldrig skulle kunna vara för självuppoffrande, att man i och med föräldraskapet har upphört att existera som människa och person. Att man plötsligt inte skulle ha några behov alls, yeah right! Jag blev riktigt chockad över det där som nybliven mamma minns jag.

Speciellt släkt har en tendens att pyssla med barncentrering. Wazzup with that? Vem eller vad säger att ett barn vill/bör vara i centrum hela tiden?
Endel går ju inte ens att få ögonkontakt med för de bara stirrar på lilla N hela tiden. Nu menar jag absolut inte att man ska osynliggöra barnet heller, utan att få balans i det där. Alla är/ska vara lika mycket värda.
Jag läser på nätet om att man som förälder ska ha ett ganska aktivt liv med barnet närvarande och deltagande. Det står inte att man ska lära barnet att hela världen snurrar runt det.


Glad valentin bdw!