Inte ett dugg

Sitter här i mörkret i min ensamhet och är inte social.
Rätt skönt att va med sig själv förvisso, men jag är ju egobitch jag så...
Men seriöst, jag undrar, de som offrar sig själva helt för alla andra, hur kan de leva? På Jesus-komplexet eller?
För om man gett upp sig själv och sina behov totalt, då finns man ju inte, då är man väl själsligen död eller åtm sömngångare, en zombie.. Vad driver en då att stiga upp på morgonen?

En klasskompis tyckte jag skulle förja med på Dia Psalma på Dinos ikväll, och ja, möjligheten fanns för en gångs skull, men partysuget gick väck. Så jag blev hemma. Rockar Dia för mig själv istället, jag gillar Bärsärkar-marsch allra bäst:) Hoppas alla som är där har kul iaf.

Nu ska jag just gå och lägga mig, och hoppas att nästa dag är en bättre dag än denna. Eller, denna dagen var strålande och ljuvlig (jag var happy happy girl), ända tills ikväll då morsan blev skitsur för att jag inte ville klippa henne, pga att man får kliande hårstrån överallt av det och jag hade just duschat och tagit rena kläder, plus knåpat ihop värsta middagen åt oss. Jag tyckte att det är väl en dag imorgon också men det dög inte. Hoppas hon inte drar hem imorn o lämnar oss i sticket, med bil som behöver på service och dagis som har stängt.
Suck.

Människor.
Nu lopplådan.