Reflektion om bloggande

När jag först började blogga, tyckte jag det var shoitenkelt. Jag har bloggat sedan våren -07, till största delen anonymt. Det är väl det som varit problemet, som fick det att så småningom börja kännas lite knepigare. För det är svårt att vara halvanonym, kanske att man antingen ska man vara det till 100% eller inte alls.

Jag blir lite ledsen i ögat när bra anonyma bloggar läggs ner för att det ska spåras så mycket, när det kollas efter vem som skriver ist för vad som skrivs. Jag tycker folk borde få skriva av sig, ventilera, dela med andra utan utan att behöva utsätta varken sig själv och de man "nämner" i dålig dager.

Jag tycker även att det är tråkigt när bra bloggar börjar begränsas av andra än bloggaren själv. Tycker att man, anonym eller inte, även borde få skriva om lite mörkare och knepigare saker utan att stämplas som olämplig på något vis, och utan att det av andra meddetsamma ska behöva "gripas in", att "nämen du får inte skriva så" med överdrivna krav om hänsynstagande.

Vi är alla människor med en massa dimensioner, en blogg är inget bevis för hurdan någon är som människa, visst det kan ge en fingervisning men aldrig hela bilden. Så jag tror att man ska vara försiktig med att döma.
Jag tror också att det kan vara en tröst att ibland läsa om andras brister. Jag tycker inte att man ska behöva måla upp den perfekta bilden av sin tillvaro för att "duga".

Det är f.ö. av erfarenhet jag lärt mig att det kan va bra med en smått aggressiv tråktext som den under "obs! obs! obs!" på sin blogg.